Vem gifte sig med Anne Spencer, grevinna av Sunderland?

John Churchill, från 1702 hertig av Marlborough, född 26 maj 1650 på Ashe House nära Musbury i Devon, död 16 juni 1722 på Windsor Lodge vid Windsor Castle i Berkshire, var en engelsk militär och politiker (ursprungligen tory, men periodvis istället stöttad av whigs). År 1685 blev han utnämnd till generalmajor. Churchill gifte sig 1678 med Sarah Jennings.

Han hade dessutom följande titlar: Captain-general (överbefälhavare), baron Churchill av Sandridge, lord Churchill av Eyemouth, riddare av Strumpebandsorden, medlem av kronrådet, furste av Heliga romerska riket av tysk nation samt riksfurste av Mindelheim.

Marlboroughs militära karriär, baserad på strategiskt snille och administrativ skicklighet, är en av de mest framstående i Storbritanniens historia. Han utmärkte sig speciellt i det spanska tronföljdskriget. Den roll han spelade i den ärorika revolutionen, där han förrådde sin välgörare Jakob II har å andra sidan kritiserats som ett själviskt svek. Hans ättling sir Winston Churchill skrev om honom att han ”aldrig utkämpat ett slag som han inte vunnit, och aldrig belägrat en stad som han inte tog.”

Hans ättlingar bebor fortfarande det storslagna slottet Blenheim Palace som han lät färdigställa åt sig själv.

Charles Spencer, 3:e earl av Sunderland, född den 23 april 1675, död den 19 april 1722, var en brittisk politiker och bibliofil. Han var son till Robert Spencer, 2:e earl av Sunderland och far till Charles Spencer, 5:e earl av Sunderland.

Sunderland blev 1695, då ännu bärande titeln lord Spencer, ledamot av underhuset, där han anslöt sig till whigpartiet. Hans giftermål 1699 med Anne Churchill, dotter till hertigen av Marlborough, hade ej ringa politisk betydelse, eftersom det väsentligt bidrog att närma hertigen och i synnerhet hertiginnan till whigs.

Spencer, som 1702 ärvt faderns earltitel, blev i december 1706 statssekreterare och tillhörde 1708-10 den av fem whigledare bildade så kallade junta, som en tid helt behärskade drottningen. Spencer hade betydande andel i förföljelsen mot doktor Sacheverell och avskedades juni 1710. Tidigt hade han knutit förbindelser med kurfurst Georg av Hannover, men då denne 1714 som Georg I blev engelsk konung, sveks Spencers förhoppningar på en inflytelserik rådgivarställning. Först 1715 kom han in i kabinettet, och 1717 lyckades han undantränga sin rival Townshend från dennes statssekreterarpost.

Året därpå blev han lordpresident och förste skattkammarlord. Från denna sin ställning som faktisk premiärminister störtades han 1721 av Walpole till följd av den harm det av Spencer gynnade Söderhavskompaniets finansiella katastrof framkallade bland allmänheten. Som politiker ansågs Spencer intrigant, våldsam och högdragen. Han var även Groom of the Stool till George I 1719-1722.

Sin lediga tid använde han till att samla sällsynta böcker; hans av samtiden mycket prisade bibliotek på Althorp flyttades 1749 till Blenheim Palace och såldes på 1880-talet av George Charles Spencer-Churchill, 8:e hertig av Marlborough.