Vem gifte sig med Prince George of Denmark?

Prince George of Denmark and Norway, Duke of Cumberland (Danish: Jørgen; 2 April 1653 – 28 October 1708), was the husband of Anne, Queen of Great Britain. He was the consort of the British monarch from Anne's accession on 8 March 1702 until his death in 1708.

The marriage of George and Anne was arranged in the early 1680s with a view to developing an Anglo-Danish alliance to contain Dutch maritime power. As a result, George was disliked by his Dutch brother-in-law, William III, Prince of Orange, who was married to Anne's elder sister, Mary. Anne and Mary's father, the British ruler James II and VII, was deposed in the Glorious Revolution in 1688, and William and Mary succeeded him as joint monarchs with Anne as heir presumptive. The new monarchs granted George the title of Duke of Cumberland.

William excluded George from active military service, and neither George nor Anne wielded any great influence until after the deaths of Mary and then William, at which point Anne became queen. During his wife's reign, George occasionally used his influence in support of his wife, even when privately disagreeing with her views. He had an easy-going manner and little interest in politics; his appointment as Lord High Admiral of England in 1702 was largely honorary.

Anne's seventeen pregnancies by George resulted in twelve miscarriages or stillbirths, four infant deaths, and a chronically ill son, Prince William, Duke of Gloucester, who died at the age of eleven. Despite the deaths of their children, George and Anne's marriage was a strong one. George died aged 55 from a recurring and chronic lung disease, much to the devastation of his wife, and he was buried in Westminster Abbey.

Anna av Storbritannien eller Anna Stuart (engelska: Anne Stuart), född 6 februari 1665 på St. James’s Palace, död 1 augusti 1714 på Kensington Palace, blev regerande drottning av England, Skottland och Irland 8 mars 1702. När England och Skottland den 1 maj 1707 enades i ett enda kungarike blev Anna Storbritanniens första regent. Hon regerade till sin död och blev den sista monarken av huset Stuart. Hon efterträddes av släktingen Georg I, av huset Hannover.

Annas liv var fyllt av kriser som hade samband med tronföljden. Hennes katolske far, Jakob VII och II, hade avsatts 1688 och hennes svåger och syster hade då blivit monarker under namnen Vilhelm III och Maria II. Anna fick ett stort antal missfall och dödfödda barn, troligtvis för att hon led av Hughes syndrom eller "klibbigt blod" vilket kan leda till just detta.

Varken Anna eller hennes syster lyckades få någon arvinge som överlevde barndomen, vilket ledde till en tronföljdskris eftersom den katolske James Francis Edward Stuart (the "Old Pretender", "den gamle pretendenten"), son till Jakob II, i brist på en protestantisk tronföljare kunde försöka göra anspråk på tronen. Då det skotska parlamentet kunde vägra att acceptera det engelska parlamentets val använde England olika metoder för att försäkra sig om att Skottland skulle samarbeta, såsom att försämra den skotska ekonomin genom handelsrestriktioner. Unionsakterna 1707 (genom vilka England och Skottland enades under namnet Storbritannien) var ett resultat av de förhandlingar som följde.

Under Annas regeringstid utvecklades tvåpartisystemet. Anna föredrog torypartiet, men stod ut med whigpartiet. Hennes närmaste vän och troligen mest inflytelserika rådgivare var Sarah Churchill, hertiginna av Marlborough, med vilken hon dock senare skulle komma att bli ovän. Även den senares make John Churchill, 1:e hertig av Marlborough, som under spanska tronföljdskriget ledde de engelska arméerna (efter unionen de brittiska arméerna), var en vän.